Precis som i många andra kriminalromaner så har är det väldigt många beskrivningar i boken.  Det beskrivs hur det ser ut, hur det luktar, hur det känns osv. Att det beskrivs så mycket i boken tycker jag är bra för man får en jättebra inblick, som en film i huvudet. Tyvärr kan det också bli lite långtråkigt om man vill läsa vad som faktiskt händer men måste först läsa lite för mycket ”onödig” beskrivning. Men överlag tycker jag bokens beskrivningar är väldigt bra.

I början får man läsa mycket om utredningen på mordet och jakten på mördaren, men när Eriks son Benjamin blir kidnappad så handlar handlingen mer om det.

Benjamin har alltså blivit kidnappad, i samband med att den skadade pojken rymt från sjukhuset. Efter det börjar handlingen handla mer om Benjamins kidnappning än om morden i Tumba. För att förstå bättre får man hoppa tillbaka i tiden och läsa om Eriks tid när han hypnotiserade, eftersom han tror att det kan vara någon av hans gamla patienter som har kidnappat hans son.