Ondskan utspelar sig i början i 50-talets Stockholm. Miljön beskrivs inte direkt i utseende utan snarare i på det sociala planet, med människor och system. I bokens början när Erik fortfarande går i Läroverket kan man om man läst lite historia känna igen bilden av efterkrigstiden. När han pratar om de ideal som gossarna där får lära sig nämner han ”detta nya demokratiska Sverige” och att de ska konkurera med varandra och nå så långt de kan i livet. Erik och hans gäng sysslar i början med att stjäla vinyl skivor, en typisk symbol för epoken. Också Elvis Presley och hans då nya låt Heartbreak Hotel nämns. Detta gör att man snabbt känner igen miljön då den är en del av vår historia och därför kan Guillou med lite text och tid ge en miljöbeskrivning av 50-talet genom att göra referenser till det dnarare än att beskriva det som helhet.

I denna miljö växer Erik upp. I början går han på en skola kallad Läroverket och leder ett litet gäng som sysslar med diverse småkriminella aktiviteter. På grund av ett misslyckande med en vinylskivsstöld uppdagas snabbt allt annat han sysslat med och han blir relegerad. Hans mamma säljer då en av sina tavlor för att kunna skicka honom till internatskolan Stjärnberg. Till en början är Erik glad över beskedet och han hoppas på att kunna läsa upp de ämnen han missat då han varit bannad från vissa lektioner. Han hoppas också att han ska kunna sluta upp med våldet och få en ny start. Snabbt visar det vara en allderens för optimistisk förhoppning. På Stjärnsberg tillämpas nämligen pennalism eller kamratuppfostran som det kallas där. Det är ett system där de yngre eleverna tvingas lyda och ta i mot våld från de äldre. De mäktigaste av de äldre är elevrådet som styr i princip allt på skolan förutom själva utbildningen. Dom sköter bland annat en elevdomstol som kan döma andra elever för tjuvrökning eller ”käft”. Straffen för detta är formellt endast att tvingas att stanna på skolan under ett antal helger men då lärarna inte lägger sig i den sociala situationen på skolan kan de utöva nästan hur grovt våld som helst utanför domstolen. Andra befogenheter de har är att dela ut så kallade ”peppisar”(Att slå en yngre elev med ett bordsknivskaft uppe på huvudet) vid matbordet till den som svär uppför sig opassande eller att utföra razzior, då de kommer in i yngre elevers rum och river upp allt för att leta efter ciggaretter. Både ”peppisar” och razzior utdelas med högre frekvens till den som käftat i mot och är ovän med rådet. Dom kan också ta upp en elev i ”rutan”, en betong platta på skolområdet där elever kan slåss så mycket de vill. Rådet är dock alltid två mot en, äldre och starkare vilket gör det nästan omöjligt att vinna.

Bokens huvudkonflikt uppstår när Erik vägrar följa det systemet. Han vägrar att ta i mot ”peppisar”, käftar i mot och när han dras upp i rutan så slår han ner de äldre. Detta blir början på en lång konflikt med rådet. Efter en tid så väljs Otto von Silverhielm till ordförande i rådet och han blir Eriks huvudmotståndare. Erik har också en konflikt med sig själv gällande hur han ska försvara sig, ett ämne han ofta diskuterar med Pierre. Man blir nämligen relegerad om man slår en rådsmedlem.

Boken är fortfarande intressant att den fortsatt att skildra Eriks dilemman som har blivit mer och mer psykologiska och mindre våldsbaserade. T.ex. så står han vid ett tillfälle och tar i mot slag efter slag i ansiktet tills han får en tand utslagen av Silverhielm, bara för att framstå som strakare än honom. Han har hittills lyckats avhålla sig från våld med undantag för slagsmålet i rutan.