Boken börjar som sagt med att Quentin blir indragen som Margos chaufför i ett utav hennes äventyr. Under natten vill Margo jävlas med sin bästa vän Becca, och sin pojkvän Jason då hon hört talas om att de ligger med varandra. De hinner även med några andra små uppdrag innan natten avslutas med att de bryter sig in på seaWorld, vilket är en nöjespark i staden.

Morgonen därpå är Margo försvunnen, vilket kommer att bli bokens handling. Quentin upptäcker små saker som han antar är ledtrådar som hon lämnat efter sig för honom, för att han ska kunna hitta henne. Under boken får man följa Quentin, och hans vänner Radar och Bens tankegångar kring ledtrådarna Margo tros ha lämnat efter sig. Quentin är fullt bestämd på att han ska lyckas hitta henne, och trots att det bara är några veckor kvar innan han ska gå ut skolan spenderar han sin fritid till att komma på olika platser som Margo skulle kunna syfta på med sina små oklara ledtrådar. Hans kompisar är dock inte lika fast bestämda på att hitta henne, utan är mer intresserade utav att gå på skolans avslutningsbal och lägger hellre sina tankar dit. De verkar nästan trötta på Quentin och hans tjat om att hitta henne. De hjälper honom ändå när de har tid och ork, men det verkar absolut inte vara någon prioritering i deras ögon.

Bokens huvudsakliga externa konflikt är ju egentligen försvinnandet av Margo. Quentin själv har också lite utav en intern konflikt då han inser att han egentligen inte riktigt vet vem Margo är. Han blir otroligt splittrad utav ledtrådarna och hur andra tolkar dem, då han själv inte alls tänker på samma sätt som andra, i och med att han byggt upp en egen bild utav henne, som kanske inte alls stämmer.

John Greens miljöbeskrivningar tycker jag är verklighetstrogna och man kan definitivt få upp en bild i huvudet utav dem. ”Lukten väcker en desperat panik – inte panik som om jag inte kan få luft, utan som om själva atmosfären är tömd på luft.” avslutas beskrivningen på en utav platserna Quentin besöker i hopp om att hitta Margo. Platsen och byggnaden hade tidigare beskrivits som en enplansbyggnad med platt tak och kala slaggbetongblock som skymtade fram här och var. På byggnaden var det remsor av sprucken färg som krullade sig ner för väggarna, ”som insekter som klamrar sig fast vid ett bo.” Fönstren var igenbommade med buckliga spånskivor och skylten som tillhörde byggnaden var försvunnen, bortsliten av en orkan, eller sakta sönderrostad. Allt som var kvar av den var en rostig gammal stolpe. Det lilla tillägget utav miljöbeskrivingen gav mig en tydligare bild om var han befann sig, och att det inte alls var en plats man frivilligt skulle befinna sig på.